BrainSoup

Hej Vardag!

-Mamma Malin! Mamma Malin!!!
Klockan är fyra. Snyftningarna och ropen väcker mig och jag går in till Disa. Nappen är borta. Och något elakt har hänt i hennes huvud. Och jag måste absolut sova i hennes säng. Med den nyfunna nappen i munnen kryper hon upp mot väggen för att ge mig plats bredvid henne. Jag grämer mig över att vi inte skaffat något större än en smal 90 säng medans jag kramar henne och klappar på hennes hår tills hennes andetag blivit lugna och jag tror hon sover. Försöker lirka mig ur hennes famntag, det hårdnar till.
-Mamma, lägg dig!
Efter ett tag somnar jag, balanserande på sängkanten med ena armen ut på nattduksbordet som stöd, andra armen ankrad under dottern.
Hon vaknar gång på gång under natten. Nappen är borta, något är fel och hon vill VERKLIGEN inte ha jacka på sig.

Nästa morgon är världen upp och ner. När jag går ut för att få kaffe så borstar hon tänderna, alldeles själv.
-Titta! Glatt visar hon tandborsten med tandkräm. Jag hjälper henne att torka tandkräm från pannan, armen, magen och sedan sköljer vi en bit av håret.
Vi är ordentligt försenade. Min man försöker hjälpa henne att klä på sig.
-INTE BYXOR!!! INTE TRÖJA!
Vi får på henne trosor och strumpor, sedan tar det stopp. Hon springer ut i hallen och drar på sig sina stövlar.
-NU gå till dagis!
Pétur, vars ocensurerade ansikte går att finna som bildexempel i svenska akademins ordbok under begreppet “lågaffektivt bemötande” sätter sig på huk i köket. Vi går igenom klädschemat en gång till. Idag är det lite kallare, och ingen sol. Då ska vi ha trosor och strumpor som du redan har. Och så byxor, tröja, skor och jacka. Idag, liksom de senaste varma veckorna, är triggerordet “byxor”.
-INTE BYXOR!!!

Nu måste Pappa Pétur rusa till jobbet. Jag tar över. Vi vinkar hejdå från balkongen och jag hyser ett vagt hopp om att Disa ska känna hur kyligt det är ute idag. Det gör hon. Men mantrat “inte byxor!” fortsätter. Jag får på henne en klänning med frozen motiv. Hon får låna min telefon för att sitta still medans jag borstar hennes hår. Det går sådär. Hittar mer tandkräm i hennes hår. Jag är inte lika bra på att fläta slirigt barnhår som Pétur är.
Katten hoppar upp på diskbänken och river ner ett glas i diskhon. Jag svär lite för tyst för min egen del och för högt för hennes öron. Fixa disken idag. Check.

När vi väl kommit så långt att vi ska gå till dagis har ungen fortfarande inga byxor. Hon sparkar och skriker medans jag trär på henne ett par tunna, mjuka tights. Jag fejkgråter för att få henne att inse att hon gör mig illa när hon slåss. Fast kanske är det inte så fejkat. Jag är ju rätt trött och uppgiven. Och den där sparken på näsbenet gjorde rätt ont.

Jag lovar henne att hon ska få ta av sig byxorna när vi kommit fram till dagis och bara ha klänning på sig.
I hennes vagn packar jag ner jacka, luvtröja och skolväskan. Det är 12 grader varmt och lite höstfuktigt ute. Halvvägs till dagis går hon med på att ta på sig tröjan.
Väl framme på dagis, nästan en och en halv timme sen springer tösen in med ett leende, kramar sina kompisar och vill ABSOLUT inte ta av sig byxorna.

Jag tar mig hemåt, köper kattsand på vägen. Listar sakerna jag måste göra. Ska skriva om postmodernistisk design. Måste få tag på vaktmästaren och fixa balkongdörren som Disa lärde sig öppna i går. Kolla med svärfar när under dagen han kommer för att laga akvariet. Har jag tidsrapporterat extrajobbet? Och när skulle jag till tandläkaren egentligen?
Väl hemma sätter jag mig och läser.
Med lyckligt hjärta och tunga ögonlock.

En promenad i skor som skaver

Det är något med Alice Teodorescu som har skavt. Länge tänkte jag “men det är väl bara för att jag är ovan vid en grym kvinna i en sådan position. Hon är ett par nya liberala och fotriktiga skor helt enkelt.”
Men det fortsatte att skava. För varje läsar-promenad vi tog tillsammans så växte den där känslan av att skon inte riktigt var den liberala fotriktiga sko den utgav sig för att vara.
Så idag tog jag av mig skorna och jämförde dem i två strategiskt viktiga läsarpromenader;

Surrogatskap och insemination för singelkvinnor.

När det gäller surrogatskap hävdar Teodorescu att vi skall lyssna på kvinnan, respektera hennes val. (Trots att en öppning för surrogatskap är just en öppning, steget till att tillåta utländska surrogatskap därefter är inte lika stort.) Barnperspektivet finns inte alls med. Men ironiskt nog vände Teodorescu det till en argumentation mot brytandet av den informella manliga kvoteringen.

När det gäller insemination ifrågasätter Teodorescu kvinnans rättighet till val. Valet att bli gravid på ett säkert sätt istället för med ett random krogragg. Här är det istället plötsligt barnperspektivet som gäller. Tänk på barnen! Ungarna måste ha en rätt till sin pappa!

När jag synade de där skorna i sömmarna hittade jag, under den fancy pansy liberala iläggssulan, en etikett med vad skosulan verkligen bestod av. Konservatism. Ren och skär konservatism.

Jag avskyr att vara den som säger det. För jag är en liberal-feminist. Men det finns, om inte en plats i helvetet så iallafall en extra långsam kö till Sankte Per, statligt upphandlad och designad av försäkringskassan, för kvinnor som tar makt igenom konservativa frågor. De där frågorna som är utformade för att vinna örat på de män som djupt innerst inne är rädda för att förlora sina privilegier. De frågorna som ger makt, på bekostnad av jämställdhet.

Fast Teodorescu och Ebba Bush kanske gillar varandras sällskap i den där kön.

(http://bit.ly/21YwzNJ & http://bit.ly/21V7UNt)

2014/15 a summary

Darn! Its a new year already :D
So, 2014 was a year where NOTHING worked out as I had planned. Life had knocked me down and I was still in a bit of a shock. As The kids second birthday closed in, I tried to shape up. By 2015 I had started to get things in order. Our perfect daughter was diagnosed as autistic. She is still perfect.
It does however explain why I never could work with her at home.
I started to study. I love studying. No way to go about it. I should just accept my faith and go for a research position.
Lost some family, gained some family. Had the worst cold in my entire life (I even broke a rib coughing). Oh! And I had some time to start drawing my character Sofij again; Developers blog
Cheers!

Om jag hade mammabloggat, hade beskrivningen av bloggen varit den här

Vad vi kan lära oss om SD igenom att förstå gamergate.

För er som undrar “#Gamergate, vad är det för något” så följer här en förklaring:
“Gamergate” föddes under 2014 på trolltäta internetforum. Det utsågs en fiende (feminister) i ett för många unga killar angeläget område (spelvärlden) och sedan skred de till verket för att försöka förgöra “sina fiender” (dvs människor av kött och blod som råkade vara kvinnor i spelbranschen.)
Man bestämde sig snabbt för att fokusera på etiken inom speljournalistiken, eftersom det sågs som ett bra ämne att hitta sympatisörer för. En efter en gick de på kvinnor, först spelutvecklaren Zoe Quinn och Brianna Wu, crescendot blev att försöka förgöra popkulturkritiken Anita Zarkeesian. Wikipediasidan för den här “rörelsen” beskriver det mest skrämmande i sammanhanget:

Gamergate has been described as a manifestation of a culture war over gaming culture diversification.

Notera ordet kulturkrig. Hur förs ett sådant? Igenom trakasserier, mordhot, hackerattacker, våldtäktshot och regelrätta terroristhot mot föreläsningar. Igenom att konsekvent kontakta företag som annonserar i sammanhang kring de människor man terroriserar och på så vis effektivt ger sken av en konsumentbojkott.

Hur kunde det bli sådär? Hur kunde så många bara förlora vettet och inte omedelbart säga;”-Men vafan, vad håller ni på med?”
Igenom en snillrik indelning i grupperingar, och det är här vi kan lära oss att förstå SD och dess sympatisörer.

Kärngruppen.
Gamergate hade en liten kärngrupp användare, hur liten den var debatteras men det rörde sig antagligen aldrig om mer än tusen användare världen över. Det som startades av denna kärngrupp var oftast utstuderat och med viss förankring i verkligheten.
Den text som användes för att tända gnistan var en icke sann trolltext som hade blivit borttagen från forum tidigare, och återuppstått i redigerat format. Den anklagade en kvinnlig spelmakare för att ha gett sexuella tjänster i utbyte mot bra spelrecensioner. Det var en bra utgångspunkt. “Etik i speljournalismen” kallade man det och cirklade tillbaks till “kärnfrågan” när rörelsen ifrågasattes.
Kärngruppen gav skenet av en rörelse igenom mängder av klonkonton på tex. twitter där man lyckades få olika hashtags att trenda.
Kärngruppen var också de som utsåg nästa offer, och försåg sympatisörer med ammunition i form av “logik”, argument, formuleringar och bilder. Kärngruppen var inte föränderlig, det fanns en distinkt klunga människor som var tongivande på forumen.

Sympatisörgruppen.
De flesta sympatisörer var till en början vanliga unga killar. De nåddes av “nyheten” att deras favoritsysselsättning var hotad av “stora hemska feminister som ville förstöra deras spel”. De flöt med i den uppiskade känslan av oro och rädsla.
Men till skillnad från kärngruppen så blev sympatisörerna MÅNGA. Många unga arga män som spenderade mycket tid vid datorn. De flesta sympatisörer agerade enskilt, inte organiserat. De ryktes med i känslan av att gå ett korståg för “etiken i speljournalistiken!”

Samspelet mellan de två grupperingarna.
Ingen av dessa två grupper hade kunnat starta ett fenomen av den här skalan på egen hand. Kärngruppen fortsatte piska upp stämningen, ladda sympatisörer som kanoner och rikta dem mot någon/något. Men sympatisörerna var inga lojala följare. När något som kärngruppen lanserade inte föll i god jord så cirkulerade man tillbaks till kärnfråga, dvs “Etiken i speljournalistiken” och började fila på nästa taktik. Sympatisörerna kunde säga “jag är inte en sådan där rabiat knäppboll som #gamergatarna” och på så vis rättfärdiga sitt engagemang i “Etiken i speljournalistiken” (En formulering som i praktiken var ett försök att förgöra en klunga kvinnor.)

På samma vis kunde kärngruppen av gamergate ta avstånd från enskilda sympatisörer som gick över gränsen till olagligheter. Vi är bara intresserade av “Etiken i speljournalistiken” var svaret när reportrar ställde frågor på forum kring dödshot på familjemedlemmar till kvinnorna.

Så vad har det här med SD att göra?
Tänk på det här upplägget, en liten grupp människor med rötter i nazistiska rörelser som styr en stor klunga sympatisörer med en uppiskad oro, rädsla och känsla av att “nu jävlar är det krig!”.
Och en stor klunga sympatisörer som kan säga;
-Jag håller inte med dem i allt, jag är bara intresserad av “etiken/ekonomin/blablabla kring invandrarfrågorna.”

Och båda kan ta avstånd från dess produkt, den “ensamme galningen som begår olagligheter.”

Holland you say? I thought I was going to Italy!

http://www.our-kids.org/archives/Holland.html

c1987 by Emily Perl Kingsley. All rights reserved

I am often asked to describe the experience of raising a child with a disability – to try to help people who have not shared that unique experience to understand it, to imagine how it would feel. It’s like this……

When you’re going to have a baby, it’s like planning a fabulous vacation trip – to Italy. You buy a bunch of guide books and make your wonderful plans. The Coliseum. The Michelangelo David. The gondolas in Venice. You may learn some handy phrases in Italian. It’s all very exciting.

After months of eager anticipation, the day finally arrives. You pack your bags and off you go. Several hours later, the plane lands. The stewardess comes in and says, “Welcome to Holland.”

“Holland?!?” you say. “What do you mean Holland?? I signed up for Italy! I’m supposed to be in Italy. All my life I’ve dreamed of going to Italy.”

But there’s been a change in the flight plan. They’ve landed in Holland and there you must stay.

The important thing is that they haven’t taken you to a horrible, disgusting, filthy place, full of pestilence, famine and disease. It’s just a different place.

So you must go out and buy new guide books. And you must learn a whole new language. And you will meet a whole new group of people you would never have met.

It’s just a different place. It’s slower-paced than Italy, less flashy than Italy. But after you’ve been there for a while and you catch your breath, you look around…. and you begin to notice that Holland has windmills….and Holland has tulips. Holland even has Rembrandts.

But everyone you know is busy coming and going from Italy… and they’re all bragging about what a wonderful time they had there. And for the rest of your life, you will say “Yes, that’s where I was supposed to go. That’s what I had planned.”

And the pain of that will never, ever, ever, ever go away… because the loss of that dream is a very very significant loss.

But… if you spend your life mourning the fact that you didn’t get to Italy, you may never be free to enjoy the very special, the very lovely things … about Holland.

Varför jag ÄLSKAR “Lilla Berlin”

Ella Ekman har ritat lilla Berlin ett tag nu och serien går i Metro.

Lilla Berlin på fejjan.
Vad jag fullkommligen ÄLSKAR med serien är att humorn sällan eller aldrig tar billiga sexistiska poänger. Den känns helt enkelt som serien för generationen under de som skrattar åt Pondus och Rocky. Generationsskifte? Ja tack!

5 ways you are unknowingly destroying your husband and killing your marriage

Women, we need to be careful about how we are caring for our husbands and marriages. Don’t let the small stuff ruin the things that will bring you the greatest happiness in life.

This article was linked by a gaming buddy of mine this weekend. My response to the article and what I thought of it made him subsequently unfriend me on facebook. I admit reading this article with my skeptic shades on, and if you don’t want to read the article, here’s a short summary;

1. Living outside of what you can afford
Women, as your husband is the one working and you have NO clue about economy, maxing out credit cards, stop shopping! This will make your husband happy.
2. Constant negativity
Nag nag nag! Don’t bitch and whine. Don’t you fucking dare get depressed from being a stay at home mom. Or at least deal with it on your own. This will make your husband happy.
3. Putting everything else first
Don’t dare to have dreams and try to achieve them, always put your husband first. This will make your husband happy.
4. Withholding physical affection
When he gently puts pressure on your shoulders, trying to guide your head towards his nether regions, remember, you have a loving, romantic husband who wants to share something so beautiful and important with you – and you only. Give him sex when he wants it. This will make your husband happy.
5. Not speaking his language
Men are genetically dumb and women are genetically erratic. Either way, communicate on his terms, don’t expect him to make an effort when it comes to communication. Not having to communicate with you will make your husband happy.

All from “How to be a good conservative realldoll housewife” on familyshare.
Biggest piece of crap-conservative-taliban-propaganda I’ve seen in a long time. Are american women really THIS subdued and oppressed that they really don’t reflect over how sexist the text is? You just take the first disclaimer “this goes for men too” as an ok for assumptions such as

“A wise old woman from my church congregation once advised: “The best thing you can do as a wife is to live within your husband’s means.”"…”Constantly complaining about not having enough to fulfill your lavish desires or racking up astronomical amounts of debt on your credit card is a poor way of saying “thank you” to a faithful spouse who works hard every day to provide for the family.”

Oh well, screw that christian domestic propaganda, here’s the right version of what to do to keep a relationship together:

1. Economy
Talk about it. Make sure you both know what incomes and expenses you have. Take equal responsibility.
If money is tight; Make a budget and follow it. Trust the budget, know that as long as you follow it, it will be alright. Focus on positive things and how you are heading for something better.
If the economy is good; Make a budget and follow it. Make room for personal leisure. Be aware that with good economy comes backlashes, especially if you have turned your economy around recently.

2. Mental Health
Talk to each other about how you REALLY feel. Feeling angry or having trouble coping with seemingly insignificant details is a classic sign of depression. Chances are pretty high that either one of you will be depressed at some point in your life. It is perfectly normal, and nothing to try to hide, get help! Take care of each other.

3. Priorities
Talk to each other about your dreams and hopes. Support each other. Maybe one of you have had a life long dream of studying something, that might mean sacrifices for both of you for a period of time. Maybe one of you have a parent or family member who gets sick and need some extra attention.
But most importantly, be there for each other. Don’t be egoistic.

4A. Intimacy
Talk about how you show love and affection. We have different ways of showing affection. For some, the highest form of intimacy is talking, for others it can be physical touch. Some show their love by caring for each other with the little things, making coffee or breakfast for the other one. Intimacy is not all about sex for everyone. Intimacy is the glue of a relationship, make time for it.
4B. Monkeysex
Talk to each other. Make time for it.

5. Communication and acknowledgment

Communication:
Learning how the other one communicates is vital for a relationship. Adapt to each other. Talk about misunderstandings. Never assume the worst.
Acknowledgment:
Chances are high that your partner encounters wrongdoings. It can be something as simple as a shitty boss. But it can also be something complex such as discrimination due to things such as gender, color of the skin, sexual orientation or age to mention a few. It is vital for a relationship to understand that we aren’t all treated equal and that your partner might experience discrimination. Acknowledge your partners frustration over situations that might occur. Know that what you can do is to enlighten yourself about the situation and support your partner.

————————————–

Malin

Malin Grön


Malin Grön is the International Content Manager for the MalinGron.com site. She doesn’t think you give a shit about her educations. She is a firm advocate for happiness and love. She´s kissed a lot of frogs and frogettes but shes had the same partner since 1999. That’s gotta count for something.

Nej, jag bär inte på en jobbig uppväxt

Hörde Malou igenom TV surret;

“Och mobbing bär man på, en jobbig uppväxt är ett sår…”

Den rationella människan inom mig hajjade till. Gör en verkligen det? Bär mobbing som en börda hela livet?

Så jag summerade upp mina tankar kring det där till en brilljant slutsats och satt och göttade mig i skenet av den i några minuter på det där viset som bara människor som har kommit fram till en, för dem, brilljant slutsats kan göra. Ni vet, när man har formulerat ens egen sanning i sitt huvud och känner sig som en källa av visdom i några minuter. Så jag tänkte ta ruset av dom där minuterna för att förklara vad jag kom fram till och kanske till och med trycka på “posta” knappen i min blogg innan jag läser igenom inlägget med mina kritiska glasögon, skäms över min självgodhet och förpassar inlägget till den evigt ignorerade draftlådan.

För att kunna summera något så behöver man en bakgrund att summera; Ja, jag hade min fair share av mobbning i grundskolan. Det började med en grannpojk som var några år äldre som gjorde till nöje att misshandla mig på väg hem från skolan. Därifrån växte min misstro till människor och min känsla av att inte “höra till.” Jag blev den udda ungen som gömde sig bakom att rita och satt vid sidan av och betraktade. När gymnasiet började så tog jag första bästa buss därifrån. Jag var 15 år när jag flyttade hemifrån för att komma bort från en håla som heter Smålandsstenar. Sedan dess har jag försökt hitta mina egna vägar.

Min brilljanta slutsats blev den här:
Mobbning är inget annat än erfarenhet. Jag lägger det till min inre resa som de senaste åren har inkluderat att ta tag i bokstavskombinationer. Förstå hur jag fungerar och varför jag ibland kännt mig down right socialt inkompetent. När jag har gjort den där summeringen så har jag kommit fram till att mobbing är inget jag bär på, inget sår som gör ont längre.

Nyckeln till att förstå det har för mig varit att inse att nedlagt i mobbing finns en flockmentalitet. Om en blir mobbad så tillhör en inte flocken. Att inte tillhöra väcker ofta en djup svåridentifierad skam. Det är en primal känsla, den kickar in innan förnuftet. Skam gör själsliga sår infekterade och svårläkta. När jag har lyckats identifiera skammen, den där flisan som har skavt i själen, så har det varit lättare för att med sunt förnuft analysera situationer och relationer. När det som skaver är bortplockat återstår bara erfarenheten att dra lärdom av.

Så summering; mobbing är inget jag bär på, det är en erfarenhet som bär mig.

Fint va? ;)

Det är bara att bita ihop…

Underbara stenar att köpa, och den här var bara så ironisk, rolig och ärlig på så många fler plan än det klassiska “efter ett ful-ligg”.