Nej, jag bär inte på en jobbig uppväxt

by malin

Hörde Malou igenom TV surret;

“Och mobbing bär man på, en jobbig uppväxt är ett sår…”

Den rationella människan inom mig hajjade till. Gör en verkligen det? Bär mobbing som en börda hela livet?

Så jag summerade upp mina tankar kring det där till en brilljant slutsats och satt och göttade mig i skenet av den i några minuter på det där viset som bara människor som har kommit fram till en, för dem, brilljant slutsats kan göra. Ni vet, när man har formulerat ens egen sanning i sitt huvud och känner sig som en källa av visdom i några minuter. Så jag tänkte ta ruset av dom där minuterna för att förklara vad jag kom fram till och kanske till och med trycka på “posta” knappen i min blogg innan jag läser igenom inlägget med mina kritiska glasögon, skäms över min självgodhet och förpassar inlägget till den evigt ignorerade draftlådan.

För att kunna summera något så behöver man en bakgrund att summera; Ja, jag hade min fair share av mobbning i grundskolan. Det började med en grannpojk som var några år äldre som gjorde till nöje att misshandla mig på väg hem från skolan. Därifrån växte min misstro till människor och min känsla av att inte “höra till.” Jag blev den udda ungen som gömde sig bakom att rita och satt vid sidan av och betraktade. När gymnasiet började så tog jag första bästa buss därifrån. Jag var 15 år när jag flyttade hemifrån för att komma bort från en håla som heter Smålandsstenar. Sedan dess har jag försökt hitta mina egna vägar.

Min brilljanta slutsats blev den här:
Mobbning är inget annat än erfarenhet. Jag lägger det till min inre resa som de senaste åren har inkluderat att ta tag i bokstavskombinationer. Förstå hur jag fungerar och varför jag ibland kännt mig down right socialt inkompetent. När jag har gjort den där summeringen så har jag kommit fram till att mobbing är inget jag bär på, inget sår som gör ont längre.

Nyckeln till att förstå det har för mig varit att inse att nedlagt i mobbing finns en flockmentalitet. Om en blir mobbad så tillhör en inte flocken. Att inte tillhöra väcker ofta en djup svåridentifierad skam. Det är en primal känsla, den kickar in innan förnuftet. Skam gör själsliga sår infekterade och svårläkta. När jag har lyckats identifiera skammen, den där flisan som har skavt i själen, så har det varit lättare för att med sunt förnuft analysera situationer och relationer. När det som skaver är bortplockat återstår bara erfarenheten att dra lärdom av.

Så summering; mobbing är inget jag bär på, det är en erfarenhet som bär mig.

Fint va? ;)