Vad vi kan lära oss om SD igenom att förstå gamergate.

by malin

För er som undrar “#Gamergate, vad är det för något” så följer här en förklaring:
“Gamergate” föddes under 2014 på trolltäta internetforum. Det utsågs en fiende (feminister) i ett för många unga killar angeläget område (spelvärlden) och sedan skred de till verket för att försöka förgöra “sina fiender” (dvs människor av kött och blod som råkade vara kvinnor i spelbranschen.)
Man bestämde sig snabbt för att fokusera på etiken inom speljournalistiken, eftersom det sågs som ett bra ämne att hitta sympatisörer för. En efter en gick de på kvinnor, först spelutvecklaren Zoe Quinn och Brianna Wu, crescendot blev att försöka förgöra popkulturkritiken Anita Zarkeesian. Wikipediasidan för den här “rörelsen” beskriver det mest skrämmande i sammanhanget:

Gamergate has been described as a manifestation of a culture war over gaming culture diversification.

Notera ordet kulturkrig. Hur förs ett sådant? Igenom trakasserier, mordhot, hackerattacker, våldtäktshot och regelrätta terroristhot mot föreläsningar. Igenom att konsekvent kontakta företag som annonserar i sammanhang kring de människor man terroriserar och på så vis effektivt ger sken av en konsumentbojkott.

Hur kunde det bli sådär? Hur kunde så många bara förlora vettet och inte omedelbart säga;”-Men vafan, vad håller ni på med?”
Igenom en snillrik indelning i grupperingar, och det är här vi kan lära oss att förstå SD och dess sympatisörer.

Kärngruppen.
Gamergate hade en liten kärngrupp användare, hur liten den var debatteras men det rörde sig antagligen aldrig om mer än tusen användare världen över. Det som startades av denna kärngrupp var oftast utstuderat och med viss förankring i verkligheten.
Den text som användes för att tända gnistan var en icke sann trolltext som hade blivit borttagen från forum tidigare, och återuppstått i redigerat format. Den anklagade en kvinnlig spelmakare för att ha gett sexuella tjänster i utbyte mot bra spelrecensioner. Det var en bra utgångspunkt. “Etik i speljournalismen” kallade man det och cirklade tillbaks till “kärnfrågan” när rörelsen ifrågasattes.
Kärngruppen gav skenet av en rörelse igenom mängder av klonkonton på tex. twitter där man lyckades få olika hashtags att trenda.
Kärngruppen var också de som utsåg nästa offer, och försåg sympatisörer med ammunition i form av “logik”, argument, formuleringar och bilder. Kärngruppen var inte föränderlig, det fanns en distinkt klunga människor som var tongivande på forumen.

Sympatisörgruppen.
De flesta sympatisörer var till en början vanliga unga killar. De nåddes av “nyheten” att deras favoritsysselsättning var hotad av “stora hemska feminister som ville förstöra deras spel”. De flöt med i den uppiskade känslan av oro och rädsla.
Men till skillnad från kärngruppen så blev sympatisörerna MÅNGA. Många unga arga män som spenderade mycket tid vid datorn. De flesta sympatisörer agerade enskilt, inte organiserat. De ryktes med i känslan av att gå ett korståg för “etiken i speljournalistiken!”

Samspelet mellan de två grupperingarna.
Ingen av dessa två grupper hade kunnat starta ett fenomen av den här skalan på egen hand. Kärngruppen fortsatte piska upp stämningen, ladda sympatisörer som kanoner och rikta dem mot någon/något. Men sympatisörerna var inga lojala följare. När något som kärngruppen lanserade inte föll i god jord så cirkulerade man tillbaks till kärnfråga, dvs “Etiken i speljournalistiken” och började fila på nästa taktik. Sympatisörerna kunde säga “jag är inte en sådan där rabiat knäppboll som #gamergatarna” och på så vis rättfärdiga sitt engagemang i “Etiken i speljournalistiken” (En formulering som i praktiken var ett försök att förgöra en klunga kvinnor.)

På samma vis kunde kärngruppen av gamergate ta avstånd från enskilda sympatisörer som gick över gränsen till olagligheter. Vi är bara intresserade av “Etiken i speljournalistiken” var svaret när reportrar ställde frågor på forum kring dödshot på familjemedlemmar till kvinnorna.

Så vad har det här med SD att göra?
Tänk på det här upplägget, en liten grupp människor med rötter i nazistiska rörelser som styr en stor klunga sympatisörer med en uppiskad oro, rädsla och känsla av att “nu jävlar är det krig!”.
Och en stor klunga sympatisörer som kan säga;
-Jag håller inte med dem i allt, jag är bara intresserad av “etiken/ekonomin/blablabla kring invandrarfrågorna.”

Och båda kan ta avstånd från dess produkt, den “ensamme galningen som begår olagligheter.”