Hej Vardag!

by malin

-Mamma Malin! Mamma Malin!!!
Klockan är fyra. Snyftningarna och ropen väcker mig och jag går in till Disa. Nappen är borta. Och något elakt har hänt i hennes huvud. Och jag måste absolut sova i hennes säng. Med den nyfunna nappen i munnen kryper hon upp mot väggen för att ge mig plats bredvid henne. Jag grämer mig över att vi inte skaffat något större än en smal 90 säng medans jag kramar henne och klappar på hennes hår tills hennes andetag blivit lugna och jag tror hon sover. Försöker lirka mig ur hennes famntag, det hårdnar till.
-Mamma, lägg dig!
Efter ett tag somnar jag, balanserande på sängkanten med ena armen ut på nattduksbordet som stöd, andra armen ankrad under dottern.
Hon vaknar gång på gång under natten. Nappen är borta, något är fel och hon vill VERKLIGEN inte ha jacka på sig.

Nästa morgon är världen upp och ner. När jag går ut för att få kaffe så borstar hon tänderna, alldeles själv.
-Titta! Glatt visar hon tandborsten med tandkräm. Jag hjälper henne att torka tandkräm från pannan, armen, magen och sedan sköljer vi en bit av håret.
Vi är ordentligt försenade. Min man försöker hjälpa henne att klä på sig.
-INTE BYXOR!!! INTE TRÖJA!
Vi får på henne trosor och strumpor, sedan tar det stopp. Hon springer ut i hallen och drar på sig sina stövlar.
-NU gå till dagis!
Pétur, vars ocensurerade ansikte går att finna som bildexempel i svenska akademins ordbok under begreppet “lågaffektivt bemötande” sätter sig på huk i köket. Vi går igenom klädschemat en gång till. Idag är det lite kallare, och ingen sol. Då ska vi ha trosor och strumpor som du redan har. Och så byxor, tröja, skor och jacka. Idag, liksom de senaste varma veckorna, är triggerordet “byxor”.
-INTE BYXOR!!!

Nu måste Pappa Pétur rusa till jobbet. Jag tar över. Vi vinkar hejdå från balkongen och jag hyser ett vagt hopp om att Disa ska känna hur kyligt det är ute idag. Det gör hon. Men mantrat “inte byxor!” fortsätter. Jag får på henne en klänning med frozen motiv. Hon får låna min telefon för att sitta still medans jag borstar hennes hår. Det går sådär. Hittar mer tandkräm i hennes hår. Jag är inte lika bra på att fläta slirigt barnhår som Pétur är.
Katten hoppar upp på diskbänken och river ner ett glas i diskhon. Jag svär lite för tyst för min egen del och för högt för hennes öron. Fixa disken idag. Check.

När vi väl kommit så långt att vi ska gå till dagis har ungen fortfarande inga byxor. Hon sparkar och skriker medans jag trär på henne ett par tunna, mjuka tights. Jag fejkgråter för att få henne att inse att hon gör mig illa när hon slåss. Fast kanske är det inte så fejkat. Jag är ju rätt trött och uppgiven. Och den där sparken på näsbenet gjorde rätt ont.

Jag lovar henne att hon ska få ta av sig byxorna när vi kommit fram till dagis och bara ha klänning på sig.
I hennes vagn packar jag ner jacka, luvtröja och skolväskan. Det är 12 grader varmt och lite höstfuktigt ute. Halvvägs till dagis går hon med på att ta på sig tröjan.
Väl framme på dagis, nästan en och en halv timme sen springer tösen in med ett leende, kramar sina kompisar och vill ABSOLUT inte ta av sig byxorna.

Jag tar mig hemåt, köper kattsand på vägen. Listar sakerna jag måste göra. Ska skriva om postmodernistisk design. Måste få tag på vaktmästaren och fixa balkongdörren som Disa lärde sig öppna i går. Kolla med svärfar när under dagen han kommer för att laga akvariet. Har jag tidsrapporterat extrajobbet? Och när skulle jag till tandläkaren egentligen?
Väl hemma sätter jag mig och läser.
Med lyckligt hjärta och tunga ögonlock.